En konstnär som inte längre kan måla ringerupp en kvinna som han endast träffat vid några få tillfällen för elva år sedan.
Konstnären och författaren kände nyfikenhetför varandra men då båda var upptagna i andra relationer inleddes inget förhållande. Dom har haft sporadisk kontakt brevledes genom åren, men inte hittat en form för eventuell vänskap, snarare har glappet mellan dom bara blivit större. Ibland även misstänksamheten.
Konstnären vill nu att kvinnan ska sitta modell för honom under ett par timmar och att dom ska prata igenom vad som hänt, vad som kunde ha hänt och vad dom egentligen kände för varandra. Hon har just haft en tyst hjärtattack och hoppas på ett ärligt samtal om konst, liv och död. Vad händer när dom vistas i samma rum? Är den potentiella uppgörelsen bara en fantasi, en projektion, en längtan bort från..?
NÄRVARO OCH DÄRVARO
Själva grundpremissen är inspirerad av en händelse från mitt eget liv. Jag blev inbjuden att delta i en utställning och började sen brevväxla med en av de deltagande konstnärerna. Förutom detta möte utbyter jag konstant tankar med andra skapande människor per mejl. Ett flöde av medvetande. Konst, åldrande och fantasier är ofta huvud teman i våra utväxlingar och en del av dem jag brevväxlar med är gamla kärlekar eller relationer som kunde ha blivit. Vi möttes i unga år och fortsätter kommunicera fast vi lever och åldras på skilda håll.
Jag är medveten om det subjektiva ögat på den andra. Närvaro. Därvaro. Hur man kan följa varandra i verk på avstånd. Projicera sina egna fantasier på avstånd. Jag har ett stort intresse i relationen "Musa och konstnär" historiskt. På vilket sätt har den rollfördelningen förändrats i och med kvinnofrigörelse och rörelser som Metoo? Från början skrev jag en mer omfattande pjäs med 5 roller, baserad på en situation jag hört talas om kring Ingmar Bergman och kvinnor han levt med som, enligt ett rykte, möttes upp efter hans död. Men när jag hittade detta begränsade format kom texten till liv och är i utveckling.
/ Petra Revenue
